Den nedbrytning av trä som sker under vatten är en väldigt långsam process så länge syre- och salthalt samt temperatur är låga, så som det är på botten av Östersjön.
Den stora förändringen som skedde i samband med bärgningen var att Vasas trä kom i kontakt med luftens syre. En mängd nedbrytande reaktioner startade då, där också ämnen som fanns inlagrade i träet sedan tiden på botten påverkar, framför allt svavel och järn i olika former. Nedbrytningen har bland annat resulterat i att styrkan i Vasas trä minskat kraftigt.
Om Vasa inte bärgats hade vi inte fått uppleva och lära av den storslagna kunskapskälla hon är.
Utifrån den forskning som är genomförd tror vi att den kraftigaste påverkan skedde under tiden närmast efter bärgningen, och att nedbrytningen nu har avtagit. För att försäkra oss om detta undersöker vi nedbrytningshastigheten vidare tillsammans med forskare. Viktiga åtgärder som redan genomförts och är på gång är ett stabiliserat klimat i museet och förbättrad stöttningen av skeppet. Arbetet med att bevara Vasa är kontinuerligt och kan vara till hjälp till för andra museum i världen i deras arbete med bevaring av träföremål.