Hej, hur kan vi hjälpa dig?

Vasa hade med sig minst två båtar, möjligen tre, på färden.   Huvudbåten, eller esping, var en båt med platt botten med 16 åror och en segelrigg. Den var 11,7 m lång, 3,16 m bred och vägde 3 ton när den var tom. Espingen är utställd på Vasamuseet, vi har själva båten liksom det mesta av dess utrustning, inklusive riggen.   Espingen bar en mindre klinkbyggd båt inuti sig och rester av en tredje båt, en mindre version av espingen, hittades nära aktern.   Du kanske även är intresserad av att läsa om: * Hur förvarades långbåten under färden? 

Vi vet vilket väder det var denna söndag, tack vare ett brev som finns bevarat! Det skrevs av riksråden till kungen, för att berätta för honom om olyckan. I brevet står att skeppet seglade iväg mellan 3 och 4 på eftermiddagen, i stilla väder med vind från sydväst. Då och då kom några vindpustar (ilar) och det är en av dessa som gjorde att skeppet började luta, för att sen gå i botten. Om det var sol eller inte finns ingen uppgift om. Ordagrant står det så här i ett avsnitt ur brevet klockan emellan 3 och 4 Ladhe Skiepedt af med sin behörige barlast, Stÿcken wäl Talliadhe, warandhe winden till Sud Sudwest Sagkta stilla Wäder, doch någott lijtedt ijligdt,….. Och när dett uthi den bugten widh tegellwijken, kom någott meer wäder i Sege- len, då dett strax begÿnnte mÿckedtt att sijda på Läbordh,  

Skeppet Vasa ägs av svenska staten via myndigheten Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM), som har ansvaret för att vårda, bevara och tillgängliggöra skeppet. SMTM rapporterar till Kulturdepartementet och är en myndighet som förutom Vasamuseet ansvarar för Sjöhistoriska museet och museet Vrak i Stockholm, Marinmuseum i Karlskrona och Järnvägsmuseet i Gävle.

2020 publicerade vi (Vasamuseet) en bok om skulpturerna på Vasa: Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt (Anna Maria Forssberg ed). Du kan beställa boken genom Vasamuseets butik, för mer information se länkarna längst ner.  En bra informationskälla på engelska är bland annat Hans Soops doktorsavhandling: The Power and the Glory. The sculptures of the warship Wasa (1986). Andra artiklar om Vasas skulpturer: * Varför fick Vasa namnet Vasa?  Information rörande butiken: * Kan jag beställa från butiken?  * Kan jag besöka museibutiken utan att köpa biljett?  * När har museibutiken öppet? 

De 8 sidorna från utredningen finns tillgängliga på Vasamuseets hemsida; en JPG-bild för varje original och ett PDF-dokument med transkriberingen. På sida kan du också hitta förhöret av kapten Söfring. LÄNK: Ta del av dokumenten från 1628 om Vasas förlisning (vasamuseet.se)

Det finns många anledningar till varför Vasa var så välbevarat efter 333 år på Östersjöns botten. En av anledningarna är det förorenade vattnet och en annan är den låga syrehalten. Den främsta anledningen till att Vasa är så välbevarat är det faktum att skeppet sjönk hel och i bräckt vatten (som är en blandning av salt- och sötvatten). I bräckt vatten finns ingen skeppsmask, som annars skulle ha skadat träet kraftigt, efteersom skeppsmaskar äter trä som ligger i vatten. Det finns massor av skeppsvrak i svenskt vatten, men bara ett som var helt när det sjönk och därför har vi fortfarande 98 % kvar av Vasa att visa våra besökare på Vasamuseet.

Sädeskärven var den svenska kungafamiljens heraldiska symbol på kung Gustav II Adolfs tid (regeringstid: 1611–1632). Hans farfar var den berömde kungen Gustav Vasa och hans dotter blev senare drottning Christina. Ordet vasa (eller vas) betyder ”kärv av säd” på gammal svenska. Denna symbol kan ses på skeppet, både vid figurhuvudet (i lejonets tassar), och vid aktern (i Sveriges vapen). Den strategiskt placerade spannmålskärven på akterspegeln gav namn åt fartyget – motsvarigheten till dagens praxis, där namnet är skrivet med bokstäver på skrovet. Om du vill veta mer om skulpturerna på Vasas akterspel kan du besöka Vasamuseets hemsida och läsa om Skulpturerna på Vasa.

De manliga skelett som finns på Vasa varierar i höjd mellan 160 cm och 176 cm, med ett genomsnitt på 165-166 cm. Detta är resultatet av osteologisk analys som Ebba During gjorde och publicerad i boken "De dog på Vasa" 1994 – som är baserad på vetenskap, men skriven för allmänheten, men vissa delar av resultaten är inaktuella och inte längre giltiga. Om du vill läsa mer om den genomsnittliga höjden på Vasas besättning på engelska, rekommenderar vi Kvaal, S. & Under, E. (1999). "En tandläkarstudie som jämför åldersuppskattningar av de mänskliga kvarlevorna från det svenska örlogsfartyget Vasa". International Journal of Osteoarchaeology 9: s. 170–181. I Fred Hockers, forskningschef vid Vasamuseet, bok "Vasa. Ett svenskt krigsskepp", hittar du en översikt om vad vi vet om besättningen. Det pågår ett forskningsprojekt om besättningen baserat på skriftliga källor, mänskliga kvarlevor och personliga tillhörigheter som hittats på fartyget. Förhoppningsvis får vi veta mer snart.

Det stämmer att uteslutning av syre skulle bromsa nedbrytningshastigheterna ytterligare. Vi har dock sett i nyare studier att de syrerelaterade förändringarna i Vasas trä inträffade ganska snart efter att fartyget hade lyfts, eftersom det järn- och svavelförorenade virket exponerades för luft och fortfarande var vått. Enligt dessa studier är syrerelaterade reaktioner som äger rum idag långsamma och kommer inte att påverka träet nämnvärt under de kommande hundra åren. Det konserverade och torra virket klarar sig bra i det stabiliserade och kontrollerade museiklimatet. De förändringar vi ser, och forskar för att förutse, kommer att tas om hand genom rätt dimensionering och design av ett nytt stödsystem för fartyget. På Vasamuseets hemsida kan du hitta mer information om Vasas bevarande, och Vasas nya stöd och mycket mer. Om du vill hjälpa oss att bevara Vasa för framtida generationer, klicka här för mer information om bidrag till Vasas stöttning. 

Det är omöjligt att svara vad bärgningen kostade, mer än att bärgningen kostade det svenska folket nästan ingenting. All förberedande dykarbete, grävning av tunnlarna under fartyget, riggningen av liften, och mycket annat, utfördes av dykare från flottan och kustartilleriet som en del av deras årliga färdighetsutbildning, som hade budgeterats av flottan. Själva lyftet av skeppet utfördes av Neptunbolaget utan kostnad, mot att de fick använda projektet i sin reklam. Projektet spenderade en liten summa pengar på en handfull löner och inköp av tillfälliga utgifter, men huvuddelen av kostnaden redovisades aldrig. Moderna uppskattningar av vad som krävs för att lyfta ett liknande fartyg från ett liknande djup varierar vanligtvis mellan 50–100 miljoner Euro, men ingen vet riktigt vad det skulle kosta förrän någon provar det!  

Vi har inte fotograferat varje föremål (museet har nästan 40 000 registrerade), men ett stort och omfattande urval finns tillgängligt över internet. Gå in på den externa hemsidan digitaltmuseum och välja Vasaföremål. Information och bilder till 8211 föremål av alla olika typer finns där.

Faktum är att vi vet kostnaden för bygget av Vasa, eftersom bokföringen efter att skeppet färdigbyggd finns kvar än idag.   Bokföringen visar att den totala kostnaden för skrovet var 53 300 riksdaler (den svenska valutan fram till 1700-talet) och riggen 6 500 riksdaler.   Sammantaget handlar det egentligen inte om särskilt mycket pengar, eftersom det var fördelat på fyra budgetår. Det är ungefär tusen gånger en genomsnittlig sjömans årliga lön och bara en tjugondel av kostnaden för att hyra ett kavalleriregemente för en kampanjsäsong. Kanonerna var värda mycket mer än skeppet, förmodligen över 100 000 riksdaler.   Av skrovkostnaden är ca 25% timmer, 33% järn (spik, ankare, andra järnvaror) och resten arbetskrav.  

De tre masterna på Vasamuseets tak ska symbolisera fartygets totala höjd när alla master var uppe. Huvudmasten (den högsta i mitten) var ca 52 meter från kölen till toppen

  Många av våra besökare har besökt Vasamuseet under 1960–70-talet och större delen av 1980-talet. Från besöket har de ett minne av att se Vasa och kommenterat hur annorlunda den ser ut jämfört med idag.   Vasa låg i en tillfällig museibyggnad, kallad Wasavarvet, som öppnade 1961. Inuti detta museum kunde allmänheten följa Vasas bevarande. Ett foto av Wasavarvet finns på Wikipedia (länk leder till extern hemsida)   1988 flyttades Vasa till en ny byggnad: Vasamuseet. Den nuvarande byggnaden som inrymmer skeppet är avsiktligt byggd för Vasa och är det permanenta museet.   Vissa delar av det gamla museet finns kvar och är idag en spårvagnshall. Tidigare var lokalen ett museum, kallat Aquaria Water Museum. Tyvärr stängde Aquaria Water Museum permanent den 30 september 2018.

Riksvapnet som hålls av två lejon och Vasaättens vapen är uthugget i ek.

Kostnaden för att Vasas underhåll, som hon ligger nu, är väldigt komplicerat att räkna ut. Det finns för många faktorer att ta hänsyn till och de är sammanflätade med kostnaden för driften av museet. Hyran för museet, som inkluderar klimatsystemet, personal som arbetar i museet, den forskning som sker och det faktiska dagliga underhållet av skeppet Vasa är alla en del av de kostnader som vi räknar in i underhållet av Vasa. Jämför med kostnaden för bärgningen och bevarandet av Vasa är det dock relativt små belopp. Exakt summa för Vasas underhållning har vi alltså inte.

Det är svårt att svara på vilka de exakta måtten var på Vasa, eftersom många av dimensionerna varierade. Till exempel är det övre batteridäcket 1,7 meter högt vid fören, 1,9 meter högt midskepps och 1,85 meter nära aktern. Skeppet har totalt sju våningar, eller däck som det heter med maritima termer; fyra av dessa förlänger fartygets längd. Dessa är hålskeppet, som varierar i höjd mellan 1,8 m och 2,9 m; trossdäcket (1,1 m till 1,4 m); nedre batteridäck (1,6m till 1,7 m) och övre batteridäck (se mått i övre stycket). Det övre batteridäcket sträcker sig över ca två tredjedelar av längden och är öppet mot himlen. I akterslottet finns det tre nivåer; den övre kabinen har en höjd på 1,8 m till 1,9 m, den översta hytten är bara 1,5 m hög och halvdäcket är öppet mot himlen. Det går inte att beräkna exakta vikten av varje däck med tekniken vi har idag, på grund av den komplexa strukturen. Masthöjderna (från kölens botten) är: Förmast: 47,0 m Stormast: 52,4 m Mesanmast: 39,4 m Dessa mått är uppskattningar, eftersom de övre delarna av masterna inte överlevde och vi har rekonstruerat längden utifrån riggregler från perioden.

På DigitaltMuseum (länken leder till extern hemsida) kan du fritt söka bland Vasamuseets föremål och samlingar. Du kan även hitta information om våra föremål via Utforska på Vasamuseets hemsida, vi rekommenderar att du tittar in i Föremål i fokus.

98 % av Vasa är original. De saknade delarna har ersatts med partier av ljusare trä för att man ska kunna se skillnaden.

Vasa beställdes av kung Gustav II Adolf år 1625–26. Det tog ungefär två år att bygga skeppet på skeppsgården i Stockholm, platsen som nu heter Blasieholmen. Skeppsbyggmästaren var från Holland och hette Henrik Hybertsson. Han hade bott i Sverige ett tag och kunde även svenska, vilket var bra eftersom både holländska och svenska skeppsbyggare arbetade på skeppsgården, så han kunde prata med alla som jobbade där. Antalet som arbetade på skeppsgården med att bygga skeppet var ca 300 personer. Flera olika yrkesroller fanns representerade på skeppsgården. Det arbetades med alltifrån att såga upp ekstockar, snida skulpturer, smida spikar, mm. 

Skeppet Vasa byggdes till att var Sveriges flaggskepp för reservflottan. Det var rikligt utsmyckad med skulpturer och nya modern kanoner som skulle imponera på våra fiender i Polen. Ett krigspropaganda skepp helt enkelt och därför en viktig symbol för Sverige så att vi kunde visa upp vår makt och rikedom. Vasa skulle segla ut i Stockholms skärgård, till Älvsnabben, där flottan hade en bas och möjlighet att ta ombord soldater och utrustning. Där skulle skeppet vänta på kung Gustav II Adolfs vidare order. Visserligen visste man att skeppet var ostadigt, men kungens män var under press från Gustav II Adolf som hade väntat på det i bygget försenade skeppet. I och med att skeppet skulle ut till Älvsnabben och inte hela vägen till Polen direkt, så trodde man hade det skulle klara sig ut dit.

Vasas skrov vägde ca 600 ton. Vid avfärden var Vasas deplacement 1200–1250 ton och det inkluderar barlasten, bestyckningen, provianten och allt annat som var ombord vid seglingen. Skeppet saknade soldater som skulle ha stigit ombord vid Älvsnabben. Med soldaterna skulle deplacementet ökat med ca 1,7 ton. Där skulle även ca 100 ton proviant lastas på. Räknar vi med detta skulle totalvikten i strid vara närmare 1300–1350 ton. 

Vi räknar att skeppet som det står i museet idag vägar omkring 800–900 ton. I det ingår masterna, riggning, och flera tons konserveringsmedel.

Skepp av Vasas typ var inte särskilt lätt- eller snabbseglade. Som mest kunde man segla i kanske 10 knop (1 knop = 1 sjömil per timme = 1,8 km/h, dvs 18 km/h var Vasas maxhastighet) men i genomsnitt hade man 5 knops hastighet. Moderna segelbåtar på 9–10 m seglar lika fort som Vasa med sina nästan 50 m i vattenlinjen! Bäst gick det att segla denna typ av skepp med vinden akterifrån eller snett akterifrån. Sämre fungerade det med vinden snett framifrån eller att kryssa eftersom avdriften då blev stor, det vill säga skeppet trycks ur kurs. Ofta var man tvungen att vänta länge på en gynnsam vind innan man kunde resa ut. Gynnsam vind betyder för Vasas del lagom stark och helst inte framifrån eller snett framifrån. Att segla över Östersjön kunde ta två dagar eller fem veckor! Att dessa skepp inte hade fantastiska segelegenskaper framgår kanske också av det faktum att Sverige inom loppet av tre år (1625-28) förlorade 15 skepp, varav endast två i strid. Större skepp av Vasas typ kunde segla något snabbare.

Skeppet Vasas jungfrufärd skulle först gå till Vaxholm för att släppa av de gäster som fanns ombord på skeppet, sedan skulle skeppet segla ut till sommarflottbasen på ön Älvsnabben  i Stockholms skärgård. Där skulle man invänta vidare order för vidare färd mot det blodiga kriget mot Polen. När befallningen om avsegling till kriget väl kom var tanken att 300 soldater skulle tas ombord – tillsammans skulle de utgöra två tredjedelar av Vasas besättning. På den här sidan kan du läsa mer om Vasas historia: http://www.vasamuseet.se/vasas-historia  

Vasamuseet är delvis byggt ovanpå en torrdocka, Galärvarvsdockan. Den främre delen av dockan byggdes inte över och finns vid museets entré. På sommaren vattenfylls den och där kan du se en kopia av Zetterströmmunstycket, ett redskap som dykarna använde när de grävde tunnlar under Vasas skrov, vid bärgningen av skeppet. När Vasamuseet började byggas lämnades en gavel av byggnaden, den vid vattnet, och dockans öppning, öppen. I september 1988 påbörjades förberedelserna att flytta Vasa från Wasavarvet. Skeppet kläddes in i ett skyddande skal och vilande på en ponton flyttades hon i december samma år sjövägen till det nya museet. Framme ställdes skeppet i dockan. Sakta började man släppa ut vattnet ur torrdockan och sedan bygga den vägg som fattades. Pontonen Vasa bogserades in i museet på, är idag golv i museets nedersta plan. På hemsidan kan man se ett fotografi hur det såg ut när Vasa bogserades in i sitt nya museum; http://www.vasamuseet.se/sv/Skeppet/Vasa-idag/

Vi tror att Vasas Storbåt bogserades i ett rep och drogs efter Vasa. Det finns två sätt att transportera med sig en sådan här båt på 1600-talet, och det finns för- och nackdelar med båda: Att bogsera den eller att ha den ombord på övre däck. Detta förklaras utförligt på vår webb, under rubriken "Placering" som du hittar om du scrollar ner en bit på denna sida: Espingen - Vasas storbåt (vasamuseet.se)

Vi vet med säkerhet att det fanns åtminstone två levande djur ombord på Vasa: ett par katter. Förmodligen var de ombord för att hålla ner antalet råttor på skeppet. Detta vet vi om för att katterna olyckligtvis inte överlevde och deras skelett finns i vår kollektion. Skeletten visar att katterna inte var fullvuxna, men ändå större än vanliga huskatter. Dess storlek påminner mer om storleken på Norsk skogskatt. Vi har också hittat kycklingben, inklusive skallen, vilket antyder att kycklingarna var hela, så det kan ha varit levande hönor ombord så att de kunde lägga ägg. Övriga ben som hittats visar märken på slakt, så de var proviant (saltad kött). 

Wasavarvet låg 300 meter från den nuvarande museibyggnaden. Idag är det spårvagnshallar där Wasavarvet brukade vara.

Det var framförallt ek som användes på 1600-talet när man byggde skepp. Det är ett starkt och tåligt material som passar särskilt bra i ett krigsskepp. När det gäller skeppet Vasa är den till största del byggt av ek. Hela skrovet är ek och en del av skulpturerna är gjorda av ek. Några av skulpturerna är gjorda av trä från lindträd. Masterna är däremot gjorda av furu, dvs tall.

Det har inte gjorts någon omfattande dendrokronologiska studier på Vasas ek. Den kunskap vi har kommer från historiskt källmaterial såsom kassaböcker och köpehandlingar. Utifrån den historiska dokumentationen vet vi att bordläggningsvirket och annat plankmaterial till stor del kom från Polen och dåvarande Livland i Baltikum av fördelaktiga ekonomiska skäl, medan naturligt böjt virke, till delar som spant och knän, togs från svenska skogar främst längs Smålandskusten och i Mälardalen. Däremot har det gjorts dendrokronologisk analys på trä från laggstavar från Vasas tunnor. I arbetet ingick också ett fåtal prover från skeppet. Läs om arbetet och rapporten med resultaten på vår hemsida: https://www.vasamuseet.se/utforska/samlingar/foremal-i-fokus/varifran-kommer-tunnan!

Den nedbrytning av trä som sker under vatten är en väldigt långsam process så länge syre- och salthalt samt temperatur är låga, så som det är på botten av Östersjön. Den stora förändringen som skedde i samband med bärgningen var att Vasas trä kom i kontakt med luftens syre. En mängd nedbrytande reaktioner startade då, där också ämnen som fanns inlagrade i träet sedan tiden på botten påverkar, framför allt svavel och järn i olika former. Nedbrytningen har bland annat resulterat i att styrkan i Vasas trä minskat kraftigt.  Om Vasa inte bärgats hade vi inte fått uppleva och lära av den storslagna kunskapskälla hon är. Utifrån den forskning som är genomförd tror vi att den kraftigaste påverkan skedde under tiden närmast efter bärgningen, och att nedbrytningen nu har avtagit. För att försäkra oss om detta undersöker vi nedbrytningshastigheten vidare tillsammans med forskare. Viktiga åtgärder som redan genomförts och är på gång är ett stabiliserat klimat i museet och förbättrad stöttningen av skeppet. Arbetet med att bevara Vasa är kontinuerligt och kan vara till hjälp till för andra museum i världen i deras arbete med bevaring av träföremål.

Vasa hade 120 ton barlast sten ombord. Sten var det typiska materialet till barlast fram till senare delen av 1700-talet, då man började att använda järn. Under 1600-talet hade man ibland gamla kanoner eller andra metallföremål som barlast. 

Inger, pedagog svarar: "Vi kan inte säga exakt hur många som omkom. Det finns tre samtida brev från olika personer som anger cirka 50, 40 respektive 30. I rådets gemensamma brev till kungen två dagar efter olyckan säger de att de flesta undkom och att det inte går att veta ännu hur många som blev kvar i djupet eftersom inte "Munstringen" hunnit hållas. Dessa skriftliga uppgifter, plus våra faktiska skelettfynd är vad vi har att gå på. Sannolikt dog det några fler än vi har skelett, men de blev upplockade och begravda och då "ser" vi inte dem i källorna. Därför cirkulerar det, då som nu, olika siffror." I utställningen "Ansikte mot ansikte" får man veta mer om de människor som följde Vasa ned i djupet. Läs mer om utställningen här; https://www.vasamuseet.se/besok/utstallningar/ansikte-mot-ansikte  

Svar: 1956 lokaliserade Anders Franzén Vasa utanför Beckholmen i Stockholm. Samma år påbörjades dykningarna på vrakplatsen Datumet som Vasa bröt vattenytan 1961 var den 24 april ett par minuter efter kl 9 på morgonen och hela världen såg på. Det är många datum och tidpunkter som cirkulerar och det är antagligen för att förberedelserna höll på i flera år under vattnet. Dels grävdes tunnlar under skeppet för att få wirarna på plats och dels lyftes det i arton etapper till grundare vatten, närmare land. Detta skedde i huvudsak 1958-59 och brukar också räknas till bärgningen. Ni kan läsa mer om utställningen ”Bärgningen” på vår hemsida: http://www.vasamuseet.se/vasas-historia/bargningen

Första steget i arbetet med att identifiera Vasas färger är att hitta bevarade fragment i ytan av träet. Det gäller att systematiskt studera träet på mycket nära håll. I vissa fall är bemålade ytor synliga med blotta ögat, men undersökningarna görs sedan med hjälp av mikroskop. För att kunna identifiera pigment krävs analys av grundämnen, som vid undersökningarna av Vasas färger gjordes genom elektronmikroskopi. Närmare 20 olika pigment kunde på så sätt bekräftas i Vasas färgspår. På Vasamuseet har vi två utställningar som visar färgerna som Vasa var målad i: 1. I utställningen Makten och härligheten visar vi vilka pigment som användes vid målningen av skulpturerna. 2. I utställningen Vasa på nära håll visar vi målade kopior av skulpturer som fanns på Vasa.